Historialektion: Troja del 1!


Troja är en förening med en anrik historia, man har varit med (som förening) i ishockeyvärlden sen en marsdag 1948 och man har genom årens lopp krossat danska landslaget, varit på snudden på Elitserien och fostrat landslagsspelare.

Men det är ju en jäkla massa år sedan nu, och vi har kommit till en punkt där alla med ett rödvit hjärta som inte var med och som kanske inte har hundraprocent koll på Trojas historia. I alla fall från de tidiga åren, från 40, 50, 60 och 70-talet. Jag är en av dem!

Men jag hittade i veckan ett gammalt häfte från Troja 60-års jubileum 2007/2008, ett häfte som gav mig en tillbackablick från den dagen föreningens skapades och namnet Troja uppkom till våren 2008.

Därför har jag tänkt att idag ge er ett sammandrag från Trojas historia utifrån vad som står i detta häfte. En typ av re-Writing inlägg från min sida, men de ursprungliga häftet är skrivet av Arne Andersson, Per-Olof Andersson, Sven-Ove Johansson, Sven-Eric Johansson, Kurt Magnusson, Mårten Mankert och Olle Karlsson.

Just det här med namnet… Hur många har idag koll på hur man kom att tänka på namnet Troja från första början?

Saken är den att under ett möte där man förberredde allt inför det stundande mötet där föreningen skulle bildas och en styrelse skulle utses, så trillande det ner en tapetrulle från en hylla i lokalen man befann sig i (Stig Forsbergs kemikaliefabrik) och på denna tapetrulle stod det ett företagsnamn, ”Trojatapeten”, tillsammans med ett emblem av en stegrande häst. Och vips så var föreningen IF Troja född!

Vid mötet som kom klubbade man igenom föreningens första styrelse med Helle Olovsson som ordförande. Klubben födelse var ett faktum även på pappret och födelsedatumet tillskrevs den 22 mars 1948!

Under våren och sommaren som följde fick man jobba hårt med att färdigställa en bana som var marschduglig. Den anlades vid Källargatan och man fick ha sina omklädningsrum i källan i lägenheterna vid sidan om. Sargen var på den tiden endast 30 centermeter hög, så några våldsamma närkamper var det inte tal om!

Den första matchen skulle spelas i Ljungby mot Jönköpingslaget Cypus, men fick ställas in på grund av för varmt klimat för ishockey utomhus. Istället blev seriedebuten mot Värnamo på bortaplan. En match man fick däng med 3-5 i.

På vårsäsongen ställdes man inför ett minst sagt egendomligt uppdrag, man skulle möta de danska landslaget i deras genrep inför VM i Stockholm. Troja vann minst sagt komfortabelt med 8-0. Uppgifter som jag hört muntligt men tyvärr inte har några källor på är att de danska landslaget även möte Markaryds ishockeylag och fick stryk.

Efter det åkte danskarna vidare till Stockholm och stod för inget vidare stabil insats när man förlorade med 0-47 mot Kanada i premiären. Ett resultat som är ett VM-rekord i största förlust.

Året därefter, 1950, tog Troja steget upp från divsion.3 till divsion.2. Några år senare, 1954, fick/värvade man sin första tränare som kom från en annan ort än Ljungby. Åke Wilhelmsson från Jönköping fick den äran, och enligt historierna så körde han motorcykel mellan Jönköping och Ljungby de kvällar det fanns is nog för hockeyträning i Ljungby. Låter väldigt kyligt enligt mig!

Självklart var det ohållbart att inte kunna ha träningar på förutbestämda tider och regelbundet och frågan om konstfrusen isbana kom på tal. Precis som arenafrågan är idag så var de största hindret för en konstfrusenbana den ekonomiska biten.

Men vintern 1957 fattade man ett beslut om att en konstfrusenbana skulle byggas. Troja och kommunen kom överrens om att Troja skulle sälja andelar till privatpersoner och företag plus betala arbetsinsatsen för 4000 arbetstimmar á 5 kr/tim. Sedan skulle Ljungby Kommun stå för motsvarande belopp. Banans modell byggdes enligt den schweiziska firman Escher Wyss som tidigare byggt OS-banor.

De beräknade 4000 arbetstimmarna blev 10 000 timmar och det var framförallt grävandet av ett dike kring Lagavallen ner till ån (för att försörja med kylvatten) som drog ut på tiden eftersom det fick grävas för han, helt utan maskiner!

Isbanan blev Smålands blott andra med konstfrusen is och hela rikets 15:e och invigdes den 29 december 1957 i en match mot Södertälje SK inför över 3000 personer. Detta trots ett hiskligt oväder!

Matchen förlorade man dock med hela 3-7.

Med förutsättningar för is, varje dag mellan oktober och mars, så växte Troja organisation ännu mer. Skolorna fick lov att använda isbanan fram till klockan 16:00 varje skoldag vilket förde med sig att fler och fler ungdomar lockades till ishockeyn. Man införde ett nytt grep som kallades ”kvartershockeyn” för att locka och popularisera sig ännu mer bland stadens ungdomar, ett grep som kan likna dagens ”Tre Kronors hockeyskola”. Ungdomssektionen växte kraftigt under hela 60-talet och gav Troja senare en stabil och bred grund av egna spelare att stå på när man strävade efter högre resultat.

1961 värvade man sin första utlänska tränare och hittills enda kanadensiska när man tog över Moe Fife. Fife var spelande tränare och var väl inte rent utseendemässigt riktigt vad Ljungbypubliken förväntat sig. Han var enligt texterna inte nåt vidare storväxt, ingen tacklare och definitivt ingen slagskämpe som kanadickerna annars var kända för att vara. Han var i sitt spelsätt mycket europeisk och lyckades ändå charma publiken.

På 1960-talet började Troja och hockeyn få ett ordentligt fotfäste i Ljungby och när Östers IF kom på besök passade hela 3600 personer på att ta sig ner till Lagavallen för att kika på derbyt.

Man spelade fortfarande i division.2 tillsammans med många av Sydsveriges giganter i form av Malmö, Västra Frölunda, Öster, Tingsryd, Nybro och Cypus. Och när konkurrensen hårdnade behövdes spets inhandlas. Många lag letade efter sin spets uppe i Norrland där de generellt var väldigt duktiga.

Såklart gick även Troja den vägen i sin jakt efter spetskompetens och värvade från bland annat Umeå och MoDo. Men Troja kunde även lyfta upp duktiga ungdomar från sin framgångsrika ungdomssektion i from av Sutarn, Pelle Wass och Benny Jangå.

Slutet av 60-talet och början av 70-talet var framgångsrika år för Troja som för varje år etablerade sig mer och mer i hockeysverige. Man spelade i serien som kallades ”Lilla Allsvenskan” (Allsvenskan var högsta serien) och man tillhörde alltid toppen av serien bland lag som Malmö, Öster/Växjö, Cypus/Jönköping, Hästen och Rögle.

Vädret kunde dock fortfarande ställa till det för klubben och man kände på sig att någonting saknades. Man såg att man överallt i hockeysverige fick skräddaskydda ishallar med tak och väggar och Troja halkade än en gång efter i utvecklingen på den fronten. (Notera att detta scenario påminner väldigt mycket om dagens läge och diskussionen kring Ljungby Arena)

Men efter påtryckningar valde kommunen 1973 att satsa på att bygga ett jättetält över den befintliga konstbanan på Lagavallen. Beslutet fick dock en hel del kritik då det ansåg vara en alltför provisorisk lösning i en så stor hockeyort som Ljungby.

Man fick dock nöja sig med ett tält och det betydde ändå en hel del för publiken i stan som nu slapp stå ute i snö och blask för att kolla på sitt hockeylag. Historierna säger att uppemot ett hundratal ofta kom ner till tältet bara för att följa A-lagets träningar!

Tre år senare, 1976, kom nästa stora nyhet från styrelsen. Man hade anställt Lennart Åhlberg från Leksand som sin första heltidsanställda tränare. Åhlberg blev den första att införa ”året-runt-träning” (även kallat försäsongsträning) och tog även hand om ungdomslagen. Han fixade även så att A-lagsspelarna även var skyldiga att ställa upp och träna föreningens ungdomslag.

Säsongen som följde blev dock inte alls som det var tänkt, för trots en satsning på tränarsidan, en välfungerande ungdomssektion och ett rutinerat A-lag så åkte man ut den näst högsta serien för första gången sedan man tog steget upp 1950!

Åhlberg fick dock fortsatt förtroende och man avslutade 70-talet med att ta sig obesegrat igenom tredje divisionen och tillbaka till ”Lilla Allsvenskan”. Detta med hjälp av de välkända finska bröderna Hannu och Matti Lassila och landsmannen Matti Tervonen!

Under samma år tar legenden Jerry Andersson sina första skär i A-lagstruppen och planerna på att avsluta campingsemestern på Lagavallen började ta sin fart. Idén om Sunnerbohov var född. Men mer om det en annan gång!


1 kommentar

    • Röda bär on 11 juli, 2014 at 15:33
    • Svara

    Intressant historielektion. Visste en hel del av innehållet, men inte allt :-). Ser fram emot nästa del!

Kommentera

Your email address will not be published.

Protected with IP Blacklist CloudIP Blacklist Cloud